Utskriftsvy
Jag har kommit att läsa om arkeologi - och likheten med genealogi slår mig.
Det finns ofta inte en sanning - utan man gör en hypotes, som man sen får testa.
Men en stor del av genealogin består av att leta i kyrkböcker - och där har vi ju faktiskt en stor rutin!
Och många kräver 100 % rätt! Det kan man ju inte ens få ur kyrkböckerna!
Har någon filosoferat kring detta problem?
Ingmar
Frågeställningen är intressant.
- Det är ju därför som släkt- och f.ö. även övrig forskning använder sig av eller borde tänka mer på att lära ut metoder för t.ex. källkritik och källhänvisningar som sedan vid ev. publiceringar då bifogas forskningsresultatet. Detta för att läsaren utan större tidsåtgång själv ska kunna kontrollera innehållet och bilda sig en uppfattning om dess trovärdighet. Detta är något som jag tyvärr menar ofta sopas under mattan av de rörelser som borde kunna ge ut tydliga, enkla och högkvalitativa skrifter om dessa ämnen.
- I Sveriges Släktforskarförbunds senaste utgåva av Släkthistoriskt Forum 2011 nr 4 har jag t.ex. inte sett en enda rad om ett föredrag som ska ha hållits om källhänvisningar på 2011 års Släktforskardagar i Norrköping. De digitala skrifter som f.ö. väl framställdes i slutet av 1900-talet ligger om jag inte minns fel på undanskymd plats på Rötter. Senaste numret av Diskulogen innehåller däremot en sammanfattning av nämnda föreläsning.
- Släktforskning går ju t.ex. inte bara ut på att samla så många anor så långt bak i tiden som möjligt utan ska det bli riktigt spännande bör man väl också få kännedom om de enskilda individernas liv och leverne. Där är ju t.ex. sockenstämmoprotokoll och domböcker utmärkta källor för att ta ett exempel.
- Vad gäller rutinen skiftar den ju, men alla torde väl bli mer eller mindre självlärda ju längre man håller på.
- Även inom t.ex. arkeologin får man ju ofta ompröva gamla hypoteser, men då får de gamla ställas mot de nya och inte enbart kastas i papperskorgen.
Mvh/Sten Magnusson
Inga synpunkter på föregående inlägg?