Hur skedde namnbyten förr?

Min farfars farfar Nils Björklund, f 1824, var son till Nils Olsson och föddes följaktligen som Nils Nilsson. I Hfl för Hofsta 1841-1845 dyker namnet Björklund för första gången upp och verkar ha lagts till efter att han först skrevs in i den Hfl (AI:10 p. 148), ingen kommentar har lagts till. Nils var då dräng i Hofsta. Hur skedde namnbyten förr för personer som inte var soldater? Kunde man bara ta sig ett familjenamn och meddela prästen eller fick man då som nu ansöka om namnbyte? Var registrerades det i så fall?
Vill också passa på att önska er alla ett Gott Nytt År!
Gunilla Alsiö

Vad jag kunnat förstå så fick man fram till början av 1900-talet byta namn som man ville, bara tala om för Prästen vad man ville heta och han skrev in det i kyrkböckerna.

Det låter enkelt jämfört med soldaterna som blev tilldelade namn. Jag har en soldat i släkten där det finns noterat att han bad att få byta soldatnamn från Brask till Strand och fick det beviljat.

Jo, dom hade det nog inte så lätt en del soldater som fick tilldelat ett kanske inte alltför trevligt namn. Jag hade också en sodlat i släkten som begärde att få byta namn från Lustig till Hjelte och det beviljades också. Vet ännu inte varför han ville heta Hjelte men han kanske utfört något hjältemodigt!:)

Hej ! I många socknar som t.ex. leksand tog ofta barnen nytt fternamn som de billdade av byn är de bodde. Som exempel en som bodde i byn Björken tog namnet Björklund,

Ja det är ju logiskt. Men med min ana finns ingen sån koppling. Det är det som förbryllar.

Jag har "upptäckt" att det var väldigt vanligt att byta namn när man hade en yrkesutbildning.

Fråga gränsande till denna frågeställning.
Om jag förstått saken rätt så fanns det ingen egentlig namnlag förrän 1901 som man fastslog en namnlag där man frångick det man kallar patronymikon (att man tog faderns namn och la till son), men fanns det inget som hindrade att ta det lite "finare" folkets namn, alltså adeln med mera ? Sedan undrar jag om Patronymikon följdes slaviskt, för jag har kommit ner till mitten på 1700-talet och där har jag helt plötsligt tappat tråden om man följde detta till hundra procent, men om sonen tog pappans efternamn (som var ett son-namn) så stämmer tråden riktigt bra, för stället hade inte många familjer, och det finns inga som helst hänvisningar, så det borde vara samma person, men följde man patronymikon till hundra procent så kan det ej vara han ?

Om fadern hette Gabriel Johansson och t.ex. en av sönerna fick namnet Gabriel torde det väl knappast blivit så att sonen fick namnet Johansson i efternamn, varken som nyfödd eller i vuxen ålder?`Att han kan ha bytt från Johansson till exempelvis Fyr, Loo eller Hammarén är väl däremot fullt möjligt?

Mvh/Sten Magnusson

Hej Sten.
Jag har ingen aning om hur mycket man följde Patronymikon förr, men av vad jag hittills kunnat komma fram till så fanns det ingen skriven lag som styrde hur man fick och inte fick namnge, utan först 1901 så fick vi en namnlag som styrde upp detta. Är detta med sanningen överensstämmande, så torde det i rent logisk mening kunna vara möjligt att ta faderns efternamn och använda det som sitt eget efternamn. Det var just detta jag var ute efter om det fanns hinder för sådant, och ditt inlägg verkar inte definitivt kunna ge något sådant hinder, utan bara ett antagande från din sida, eller var det så att du faktiskt vet att det inte kunde gå till så under inga omständigheter ?
Mitt egna exempel är en karl som precis gift sig och fått sitt första barn i en husförhörslängd och då det inte står någon hänvisning eller ens en paginering på honom, så är det ju inte helt otroligt att han i den angränsande tidigare husförhörslängden kan anträffas på just denna plats, och jag hittar en karl med hans förnamn, och rätt födelseår, men han har i så fall sin fars efternamn, alltså inte sin fars förnamn med tillägget son. Är det nån annan som har råkat ut för något liknande, och som har kunnat fastställa att man inte hamnat på fel gren ?