Patronykom

[Rolf Carlsson]

Jan är definitivt en namnvariant till Johannes (liksom även Johan John, Jöns, Jon och många flera). Även Hans härstammar från Johannes. Det är väl en principfråga om man själv vill normera namnen till en modern stavning eller bokstavstroget använda stavningen i födelsenotisen. Man kan ju hävda att det som skrevs in i kyrkoboken är originalen. Vi vet ju alla att det sedan i Hf och många andra notiser förekommer många olika stavningar och kortvarianter.

Vad gäller framtida utveckling i föreningen har vi som en del av RGD-projektet tagit fram en namndatabas, som skall kunna användas i föreningens olika produkter. Om det kommer ett definitivt beslut om införande, är syftet med denna databas just att söka på samma person oberoende av variant och stavning. Av den anledningen har grupperingen gjorts på så sätt att alla stavningar och varianter grupperats tillsammans.

[Eva Dahlberg]

Nej det är inte så att det som skrevs i i födelseboken är mer "original" eller korrekt än det som senare dyker upp i källorna. Födelsenotisen kan ha påverkats av att en präst t.ex. alltid skriver in "Andreas" för personer som i alla andra källor står som Anders. Man får leta i källorna, notera de olika varianterna och bestämma sig för en form som är konsekvent i den egna databasen ...

För att citera Släktforskarnas Årsbok 1995 (artikel av Håkan Skogsjö):
"Det finns släktforskare som hävdar att vi alltid bör skriva en förfaders namn som det är noterat i födelse- och dopboken. Det är visserligen en enkel regel, men den leder dessvärre ofta helt fel.
Vilken källa är då mest tillförlitlig när det gäller att fastställa namnet på en person som levde för hundra eller tvåhundra år sedan? För att kunna besvara frågan måste vi beakta hur de olika källorna tillkom och användes. I födelse-, vigsel- och dödböckerna gjorde prästen noteringar när församlingsborna lät döpa sina barn, gifta sig eller begrava sina döda. Det var högtidliga tillfällen med ceremonier och ritualer, det var lätt att prästen smittades av stundens allvar. Personer som i nästan alla andra sammanhang heter Per, Olof, Kajsa eller Greta står helt plötsligt noterade som Petrus, Olaus, Katarina och Margareta. Tydligast är detta i just födelseböckerna, som därmed blir den minst tillförlitliga källan.
Helt annorlunda fungerade husförhörslängderna. En gång om året var förfäderna tvungna att bevista husförhöret. Prästen satt vid ett bord med längden framför sig, ropade upp namnen på de församlade en efter en och tenterade dem i kristendomskunskap och läskunnighet. Sedan doppade han gåspennan i bläckhornet och noterade deras kunskaper.
Det var med andra ord väsentligt – av praktiska skäl – att notera rätt namnformer i husförhörslängden, namn som folk kände igen. Bonden Olof Johansson – i byn alltid kallad »Södergårds-Olle» – skulle knappast lystra till namnet Olaus, som han inte ens visste att han var noterad med i födelseboken av prästen, kunnig i latin och med smak för det lärda."

Läs mer och hitta Släktforskarförbundets namnlista här:
http://www.genealogi.se/sa-stavar-du-namnet

Hälsningar,
Eva

[Stigjohan]

Eva och Rolf jag förstår tillfullo era svar. Jag tycker bara det är lite svårt när en person i födelseboken heter Johan och fadern likaledes Johan. I giftet heter han Johan Johansson även i första husförhöret. När han sedan helt plötsligt dyker upp som Jan Jansson blir det liksom tilt i huvudet. Och hur skall mina efterlevade veta att det är samma människa?
Nå, jag får väl skriva en förklaring i biografin.
//Stig

[Eva Dahlberg]

Hej Stig! Eftersom du följer honom och hans familj år från år, så kan man väl se att det är samme man? Ja en förklaring i biografin, och en förklaring att det betraktas som samma namn vid den tiden.

[Stigjohan]

Jo, Eva så kommer jag att göra. Att det var mer/mindre vanligt på den tiden kanske mer i mellersta/norra Sverige? Har sällan set detta i de sydligare länen.
Tack igen.
Stig

[Rolf Carlsson]

Vill göra ett förtydligande för att undvika missförstånd och sammanblandning:

Principen för stavning av förnamnen i den egna forskningen är upp till varje släktforskare att bestämma. Här finns inget enkelt rätt eller fel.

Ett annat tema som togs upp är hur sökning av identiska individer i stora databaser (exempelvis Disbyt) skall kunna ske med bästa möjliga resultat. I detta fall är det nödvändigt att kunna hantera namn- och stavningsvarianter med stor bredd för att inte onödigtvis missa identiska individer. Att kräva normerade namn som indata är nog ingen god lösning.

[Eva Dahlberg]

Det förstod jag inte riktigt Rolf, invänder du mot en gängse princip kring normering?
Om vi lämnar föreningens nuvarande och eventuella framtida produkter åt sidan (jag tycker inte är en del av diskussionen här kring namn). När man registrerar sina personer är väl det viktiga att 1) kunna hitta sina personer i sin egen databas, 2) kunna registrera olika namnformer man finner i källorna för denna person, 3) det är sällan namnen som bestämmer om det är en eller flera individer, det är sammanhangen och relationerna som avgör om du kan belägga att det är samma person som finns i ditt källmaterial.

Förordar du födelsenotisens primär stavning? Vi inte kan belägga som en av föräldrarna vald stavning som den som man ska välja oavsett vad personen senare kallas? Det har sällan funnits en enhetlig stavning av en persons namn, knappt ens i nutid.

hälsningar,
Eva