släktforskning arbete eller hobby?!

[Edith Bjerner]

Jag drömmer om att göra min släktforskning till någonting mer än en hobby, är det någon mer en jag som tycker att det här är något man borde kunna arbeta med på olika sätt.
Håller på att bygga upp min egen hemsida har någon annan redan gjort slag i saken och har några idéer att dela med sig av.
Jag funderar på sponsorer, att upplåta min sida för reklam och naturligtvis att hjälpa de som inte kan eller har tid att hitta sina släktingar.
Det finns mycket att göra som kan vara intressant som register över olika yrkesgrupper, register över medicinska termer genom tiderna. Statistik helt enkelt.
De som levde före mig även mina egna släktingar anser jag inte är privata personer som bara berör mig och mina utan de tillhör vår historia och vill gärna dela deras livshistorier med andra men det kostar tid och pengar. Finns det stipendier för sånt?
Det är alldeles för ofta man ser människor som startar något spännande inom bland annat släktforskningen på nätet sedan efter ett tag så försvinner sidan eller har inte uppdaterats på länge beror inte sådant på att det är nästan omöjligt att finansiera sådana arbeten.
Det är synd för vi kunde skapa ett museum på nätet med våra släkthistorier.
vänligen
Edith

[m32413]

Jag håller med dig till fullo. Jag har också samma tankar som du om släktforskning. För mig är det en hobby som jag ibland kallar arbete. Det är ju ett heltidsjobb man gör när man forskar och registrerar sin forskning. Skriver ut ansedlar och kanske antavlor. Mycket intressant arbete som man längtar till ofta och gärna.

[Edith Bjerner]

Det är väl så att man tycker att det är så spännande och roligt att läsa de där böckerna några från 1600-talet, hitta anfäder och mödrar som man ibland känner igen sig i. Man vill berätta för andra man tycker att det är viktigt för alla därför att det är kulturhistoria, idéhistoria, inte bara Sveriges historia, hur många av oss hittar saker som ingen annan har hittat och man delar med sig utan tanke på att det är ett arbete som man kanske skulle få betalt för.

Är det kanske för att vi fortfarande anser att sånt som är roligt är inget jobb som man ska få betalt för. Det som en del präster stod i predikstolen och predikade för oss ( obs en hel del av de där prästerna är mina anfäder) att vi ska arbeta i vårt anletes svett. Jag vill göra min hobby till ett arbete kanske för att min mamma var konstnär och alltså arbetade med sånt hon tyckte var roligt som min morfar som bröt min sin far prästen den första som bar namnet Bjerner när han beslöt sig för att bli läkare för det ville han bli.

[Malviken]

Även om vi kanske kan betrakta släkt- och hembygdsforskning som en givande hobby är det dock av största vikt att vi då forskningsresultat presenteras (antingen det är på t.ex. internet eller i bokform) dessutom presenterar de källor vi använt. Detta för att en läsare (släkting eller inte) själv ska kunna bilda sig en uppfattning om forskningens trovärdighet. Det räcker ju med en enda felaktig anfader/-moder för att vi ska hamna snett bakåt i tiden.

Mvh/Sten Magnusson

[Edith Bjerner]

Att man ska bekräfta sina resultat via källor tycker jag naturligtvis är viktigt. Att finna källorna anser jag vara ett jobb. Ibland vill jag kunna lita på även de som ger mig sina resultat via internet. Om jag talar om var jag fått en uppgift och vem som givit mig den är det en källa av liknande värde som en skriftlig källa. Den skriftliga källan kan vara felaktig. Tryckfelsnisse existerar även i gamla kyrkböcker.

Det var inte min tanke. Jag kan ju upplysa om att de källor jag använt är kyrkoböcker, min far, kusiner, syskon, min mammas dagböcker. I en diskussion där jag bara nämner att jag har släktskap med många präster behöver jag knappast uppge någon källa. Om du har en präst eller två och möjligen någon med adligt namn kommer du långt ned. När det gäller präster håller kyrkan reda på dem. Adeln har sina egna släktregister. Bönder kan man hitta ned till 1600 talet i vanliga kyrkböcker, födelse och dödregister.
När jag letar i dem böckerna om jag gör det på riksarkivet eller sitter hemma vid datorn så anser jag att det är grundforskning jag sysslar med.

[Malviken]

Att man ska bekräfta sina resultat via källor tycker jag naturligtvis är viktigt. Att finna källorna anser jag vara ett jobb. Ibland vill jag kunna lita på även de som ger mig sina resultat via internet. Om jag talar om var jag fått en uppgift och vem som givit mig den är det en källa av liknande värde som en skriftlig källa. Den skriftliga källan kan vara felaktig. Tryckfelsnisse existerar även i gamla kyrkböcker.

Det var inte min tanke. Jag kan ju upplysa om att de källor jag använt är kyrkoböcker, min far, kusiner, syskon, min mammas dagböcker. I en diskussion där jag bara nämner att jag har släktskap med många präster behöver jag knappast uppge någon källa. Om du har en präst eller två och möjligen någon med adligt namn kommer du långt ned. När det gäller präster håller kyrkan reda på dem. Adeln har sina egna släktregister. Bönder kan man hitta ned till 1600 talet i vanliga kyrkböcker, födelse och dödregister.
När jag letar i dem böckerna om jag gör det på riksarkivet eller sitter hemma vid datorn så anser jag att det är grundforskning jag sysslar med.

Du skriver bl.a. att "I en diskussion där jag bara nämner att jag har släktskap med många präster behöver jag knappast uppge någon källa. Om du har en präst eller två och möjligen någon med adligt namn kommer du långt ned."

Då är frågan hur det påståendet ska kunna bekräftas. Vad är det som säger att uppgiften är korrekt? Man kan givetvis få en uppgift om att t.ex. biskop Hans Brask på 1500-talet ingår i den egna antavlan, men någonstans kan ju det blivit fel. Därför menar jag att t.ex. källhänvisningar alltid ska medfölja en publikation så att läsaren själv kan studera dessa. Om läsaren väljer att inte göra det utan bara läser publikationen (antingen det är i pappersform eller digitalt) är en annan sak.

Jag tycker som det kanske framgår av mitt resonemang att det satsas för lite på litteratur och upplysning om varför källhänvisningar ihop med källkritik är en angelägen fråga för hela forskar-Sverige (och då inte enbart släktforskning).

Sedan är en släktutredning som jag t.ex. får från en annan person inte en s.k. primärkälla. Primärkällan för t.ex. en person född 1780-09-16 i Södra Såneby, Sunne, Värmland är födelseboken om den inte saknas vid aktuell tid. Om jag får samma uppgift om datum/plats/socken/landskap via en släktutredning är det att som bäst betrakta som sekundärkälla. Då får uppgiften först kontrolleras i nämnda födelsebok innan den kan bekräftas (oberoende av vilken rang personen har i samhället).

Att forskningen i diverse källor kan vara tidsödande och jobbig är något som hör till proceduren.



Mvh/Sten Magnusson